Idag vaknade Millie strax innan fem. Jag la hennei vår säng och gav henne tutte och vi somnade om. Senare när hon vaknade så kröp hon iväg och jag vaknade av det som ingen vill vakna till... Ett plask följt av ett gråt. Hon kröp tyst ur sängen! Jag flög upp och tog upp henne och Linus som fortfarande var hemma sprang in i sovrummet och tog henne. Stackars barn. Vi gick in på toa där det började synas mer och mer rött runt ena sidan av munnen och näsan. De gick ett litet hål på insidan av läppen också. När det röda lagt sig lite så kom fläskläppen. Linus får hålla i henne och varje gång jag ser på henne känner jag mig så dum och gråter lite. Nu har det lagt sig ganska mycket också.

Jag vet att det här är sånt som händer många. Och nu får jag komma ihåg det ovh försöka förhindra att det ska hända igen, men i den sekunden, den minuten, den timman och säkert resten av dagen, känner jag mig som den sämsta människan.