Jag ska berätta för er alla att jag har upptäckt att det är nu senaste månaden som jag äntligen "landat". (Ett ord som verkar användas flitigt av all personal runt om vid förlossningen) och visst, man är uppe och flyger de första dagarna men det lät så larvigt varje gång man träffade en ny barnmorska eller sjuksköterska som frågade om man hade landat ännu och vi svarade med ett lika fånigt tveksamt; mmma... Och om jag ska vara ärlig så tog det ungefär tre månader för mig att landa och känna mig trygg som mamma. Som de flesta av er vet så är jag en väldigt känslig person som har lätt till gråt, och dessa månader var värre än vanligt! Jag grät för minsta lilla! Allt kändes så overkligt, Vad har vi gjort, klarar vi av det här? Mår hon bra? Varför gråter hon då? Sammtidigt som jag grät massor och allt bara kändes konstigt och läskigt. Linus har under den här tiden varit en fantastisk man som på alla möjliga sätt har lugnat mig och sagt att det är klart vi klara det här!! Och han hade rätt!  Idag mår jag så bra! Jag är inte rädd och nojig för allting, jag gråter inte för att Millie gråter och jag känner mig glad, lycklig och trygg med vår lilla familj. Jag vet att jag och Linus gör vårat bästa och att vi gör ett bra jobb. Det är klart att jag fortfarande blir ledsen om jag hör att skruttan skriker hysteriskt för att hon har ont eller så men jag kan hantera det på ett lugnare sätt nu. Men ja, det tog ungefär tre månader för mig att "landa".